Sommarkrönika

Jagad i löparspåret - av en lekfull kossa…

För att hålla mig i form brukar jag springa, gärna på morgnarna när luften är frisk och sval. Jag bor i ett villaområde i Borlänge som heter Paradiset (det måste ha funnits en obotlig romantiker på kommunens gatukontor vid tiden för områdets uppförande) som ligger ganska nära både skog och anlagda löparspår.

En morgon under semestern, en av de här riktigt varma dagarna du vet, vaknade jag strax efter sju. Temperaturen var fortfarande behaglig, strax under 20 grader och jag snörade på mig joggingskorna. Efter ungefär två kilometers asfaltslöpning på cykelvägar var jag framme vid den längre av motionscentralens skogsslingor vid Mellsta. Spåret är riktigt kuperat och bjuder på varierande löpning genom barrskog och kohagar, över rötter och mjukt gräs. Det är det här med kohagen som är lite spännande.

Borlänge kommun äger ett antal kor av rasen Highland Cattle, sådana där långhåriga med stora horn. Några av dem är placerade i hagar vid Båtstasjön och längs Dalälven, och Mellstas grönmarkerade slinga går alltså tvärs igenom hagarna. Jag tycker att det är helt fantastiskt - bo centralt och ändå ha möjlighet att springa genom en kohage!

När jag närmade mig hagarna var jag både svettig och andfådd. Jag saktade ner för att ta mig igenom passagen till den första hagen där två hästar gick och betade med svängande svansar. De brydde sig inte det minsta om mig utan fortsatte bara att äta i godan ro. De hade nog vant sig med att ha folk springande runt omkring sig. Nästa passage och in i hage nummer två. Inga kossor i sikte, kanske hade de gömt sig i något buskage nere vid vattnet?

Jag sprang runt en krök och där stod de. Fem kossor alldeles intill spåret och alla fem slutade tugga när de fick se mig. Jag saktade ner och började gå emot dem. Jag sa, precis som jag alltid gör när jag närmar mig djur jag inte känner: "- Hej, det är bara jag. Jag är snäll". Precis som om de då skulle förstå att jag inte vill dem något ont. De fortsatte glo på mig med sina stora, mörka ögon under den långa luggen och med grässtråna hängande ut ur munnarna som ännu inte börjat tugga igen.

De flyttade inte på sig. Jag närmade mig sakta och sträckte ut handen. En av kossorna stod mindre än en meter ifrån mig, sträckte fram huvudet och såg både nyfiken och en smula rädd ut. Min hand snuddade vid den våta mulen, kossan frustade till. Vi tittade på varandra i några sekunder, sen fortsatte jag förbi och började återigen springa. Efter ett tio-tal steg hörde jag ett dundrande bakom mig, det lät som om något tungt med fler ben än två kom galopperande. Jag vände mig om och såg till min förskräckelse att en av kossorna börjat springa efter mig och var på väg rakt emot mig. Med två meter kvar vek hon av och stannade, glodde på mig med något förtjust i blicken. Jag kan svära på att hon skrattade för sig själv.

Löparrundan fortskred utan fler incidenter. Jag har inte blivit avskräckt utan sprungit genom kohagarna vid flera tillfällen efter detta. Dock utan att kossorna varit det minsta leksugna.

//tina